Men, skit i det. Nu kör vi igen.
Inser att min mor fyller 64 idag. Grattis, mamma.
Fast, min mamma försvann för ganska så länge sen, även om hon kroppsligen lever.
Trist nog har hon Alzheimers, och bor på ett vårdhem i Huddinge.
När jag hälsar på, vilket jag inte gör så himla ofta, känner hon inte igen mig.
Det kan jag inte riktigt hantera, så jag blir förvirrad och ledsen.
Elin är mycket bätre på att gå fram och prata med mamma, iaf innan mamma knallar iväg, för går omkring, det gör hon hela, hela tiden.
Min mamma är inte medveten om att jag har barn, hon var för dålig när Maja kom.
Vi var där med Maja när hon var ett par veckor, och då satt mamma med Maja i famnen.
Hon tittar bort ett par sekunder, och sen tittar sen ner på Maja och blir grymt förvånad:
Oj, ett barn! Läskigt.
Och det var snart fyra år sen, då var hon lite bättre.
Fan, jag hatar verkligen det här!
För att göra det hela lite språkligt komplicerat kallar vi min farmor för just farmor, vilket vi fått utveckla till pappas farmor, eftersom farmor, pappas mamma, har så ont i handen och glömmer att äta.
(Majas ord)
Faktum är, att jag saknar att ha en mamma.
2 kommentarer:
Jag förstår hur du känner dig. Min morfar var dålig i 10 år innan han gick bort och kände inte ingen mig heller. Det slutade med att jag inte åkte och hälsade på honom..kanske elakt men jag klarade inte av att han inte hade en susning om vem jag var. Så jag tycker att du är stark som orkar hälsa på din mamma.
Kram på dig!
Usch, jag blir alldeles tårögd. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om det hände.
Håller med Madde om att du är väldigt stark som åker dit.
Kramar i massor!
Skicka en kommentar