Måndag med Maja

Måndag igen, Maja är hemma, fast hon börjar dagis i morgon.
Äntligen, tycker jag, eftersom jag inte riktigt klarar att stimulera henne tillräckligt, efter fyra veckor.
Jag har dessutom massor att göra, men hinner inget när hon är hemma.
Så vi bråkar, till och från.

Idag regnar det, och ett gäng, dessutom! Så, jag städar, möblerar om, tvättar och förbereder inför dagis.
Hur kul som helst. Om bara en liten stund åker vi till Maxi och handlar.
Opepp är ordet.

Fast hon är rätt rar ändå...

I'm back!

Det var väl ingen som trodde! Kan ni gott ha!


Hur som helst, mest för att reta Jonas, så har jag bestämt mig för att blogga, och rejält dessutom.


Så, vad har då hänt?
Inget.... Eller, skitmycket!


Vi börjar i juni! Jag jobbade en vecka ungefär på Sweden Rock Festival som trumtekniker.
Vi kastar in en trumnördig betraktelse från det!
Riktigt kul har det varit, och jag har fått träffa några sköna människor, och ett par som borde få stryk.

Började med att ta tåget till Stockholm, och mötte upp de andra backline-killarna. Några är gamla vänner, och några nya, numera också vänner.
Tåg till Sölvesborg, och bilfärd till Norje, där festivalen är.

Vi börjar med att träffa PM:en, Urban. PM står för Production Manager.

Han får det hela att rulla.
Utdelning av arbetskläder till alla. Eller, ja, inte till mig, eftersom min storlek var slut.
”Kommer i morgon, helt säkert”. Jorå…

Sen gick vi runt och kollade på de olika scenbyggena, varav den största, Festivalscnen var helt galet sjukt stor! 34 meter bred! 

Tydligen klarade den av att man hängde upp 50 ton ljud och ljus i den! Wow!

”Min” scen, Rockscenen, var inte ens i närheten av färdigbyggd.

Men, det som kom, efter ett par timmar, var vår Backline!

Trummor, gitarr- och basstärkare med lådor, och tillbehör!

Vi började sortera upp allt, vilket var en del.

Till de tre största scenerna kom varsitt nytt DW-trumset, alla i grymma färgen Black Ice, i de flesta storlekarna.
8, 10, 12, 13, 14, 16, 18 pukor, 20, 22, 22, 24 bastrummor, två virvlar och en shitload stativ.

Till Festival och Rock var det Collector X-shell, men till Sweden fick vi ett Jazz-series, som verkligen lät helt fantastiskt bra! Stort som ett DW, med en varm Gretsch-ton i botten. Mycket Coolt!
Till Dio-scenen kom det ett PDP platinum i typ alla storlekar, som lät kanon!

Ett gäng Sabian-cymbaler kompletterade riggarna.

Efter att ha bytt skinn på alla DW-trummor, ja det tog en stund, så var det sovdags första festivaldagen. Jag gick bort en sväng och kollade på UDO, men det var inte min påse riktigt.



Andra festivaldagen började kl. nio, när första bandets crew kom.
Ungefär så här:

Stone Sour: Grymt band, fantastisk show!
De hade för övrigt detta på sin rider:
One small brown donkey with large black sadle.
Awesome…
Deras trumtekniker Ronnie ser ut precis som Tim Robbins, ni vet skådisen som är gift med Susan Sarandon. Helt sjukt! Lika lång också!
Supertrevlig däremot, jag hjälpte honom att sätta upp Roy's DW.

Rätt slitet kit, men det är det första han fått från DW, det som var i reklamen för några år sen. Dessutom samma färg som vårt backlinekit.

I USA har han tydligen ett annat.
Kan berätta att Roy slår sjukt hårt, och virvelskinnet är totalt slut efter ett gig.
Han körde Evans Powercenter Reverse, och han hade slagit bort powerdotten!
Ronnie bytte virvelskinn efter varje gig, och pukskinn vartannat.
För att skinnen skull funka två gig körde han med värmepistol för att jämna ut bulor! Meh…
Men, Roy Mayorga var lite trevlig som han slog hårt!
Min kompis Seven Antpopoulus kom förbi och hängde med Roy, medans jag hjälpte trumteknikern ner med allt, fort som tusan. De skulle vidare till Österrike, för gig nästa dag.

Efter dem var det Mothers Finest, vars trummis körde på ett inhyrt Yamaha Maple Custom, som lät kanon (efter jag stämt dom, såklart). Killen var dock ny i bandet och hade egentligen Tama.


Sjukt bra gig! Så otroligt svängigt och tungt! Fem rattar!
Otroligt att sångerskan är över 60 bast, hon var sjukt bra!

Sabaton riggade under tiden, och deras tekniker Kaj är en gammal god vän.
Förr i tiden hade han en affär som hette Drumcenter i Borlänge.
Annars har han typ världens största samling virvleltrummor.
Sabaton gav en mycket bra show, med bra pyro. Inte riktigt min grej, men dock bra.



Trummisen som heter.... (insert name here... :  ) hade ett starclassic som stämde ur sig rätt fort, men lät som det skulle. Snyggt också.

Sen var det Danzig, med Johnny Kelly från Type O Negative på trummor. Grymt trevlig snubbe! Stor och lång, han ser ut lite som bartendern i From Dusk ’til Dawn.

Hans tekniker Marcello var oxå supernice. De körde på vårat fina DW Collectors, 13", 16", 18", 24" med en 6,5 trävirvel. Johnny har Pearlspons, men blev tydligen lite sugen på att byta till DW. Jag förstår varför… ☺

Glen Danzig himself verkade dock rätt sliten. De fick ta bort catwalken på scenen, jag gissar av rädsla för att han skulle ramla av scenen.
Dock, bra band, bra show!


Dagen slutade med att vi riggade ner, medans Aerosmith började spela på Festivalscenen. Jädrar i min lilla håla vilket sitt gubbarna har. Samspelt AB. Dagens överraskning var att Joey Kramer övergett DW för Ludwig. Samma fula kit, lila med vitt hardware, bara annat märke.

Jag orkade dock inte se hela, utan somnade fort och lätt.


Nästa dag började tidigt! Billy Idol hade Get In redan 8.00!

Wtf! Trist nog kommer inte nån i det crewet att få Nobels Fredspris, osympatiska som bara den, varav monitorteknikern faktiskt vann priset som årets praktarsel. 

Då var Grave Digger betydligt trevligare! Tyska farbröder som spelar klassisk metall! Awesome! Jag smällde upp DW:t, ungefär som jag trodde, och det var inte så långt ifrån. 

Jag frågade glatt vad han hade för trummor själv, och han sa ”Mapex Orion. It’s not the best, but it was free!” Kul, tyckte jag. Han gillade DW, dock.


Så fort Grave Digger kommit in på scenen började D-A-D att rigga. Skön whatever attityd! Trummisen spelade på Limousine Drums, som teknikern sa var ”rent skit, jävla skräp, faktiskt.” 


Hej spons, typ? Eftersom jag var klär där för dagen gick jag och sov ett par timmar, så jag missade helt Magnums gig.

Knallade efter lite sömn bort och insåg att jag inte hade nåt att göra på min scen, och besökte istället polarna på Dio samtidigt som Suicidal Tendencies soundcheckade. Oj oj oj, deras trummis Eric Moore II var grym! STOR, svart kille med Gospelchops från helvetet! Vilken trummis!
Han hade ett DW med sig, i Broken Glass. Tre golvpukor, och nåt cymbalmärke som hette Octagon. Lät bra, såg konstiga ut.


Suicidal var grymma! Vilket drag! Sångaren frågade försynt om vi trodde att publiken skulle kasta flaskor på dem? Öhh… nä, vi är i Sverige nu, det är inte Blues Brothers! Grymt sköna snubbar! 

Hann även med ett besök på Sweden, där min gamle arbetskamrat Danne skulle spela med sitt band Mustasch! Grymt kul att träffa både Danne och hans nya fru Pepper. Tyvärr alldeles för sällan, nu för tiden.

Gick tillbaka till Rock, för att inse att Billy var på gång. ALLA av scenen, alla på området göm sig i tälten. Billy Idol är tydligen allergisk mot andra människor. Grymt band, med Jeremy Colson på trummor, som förut lirar med Steve Vai, och gamla Dream Theater-keyboardisten Derek Sherinian. Steve Stevens på gitarr! Awesome!
Jeremy spelade på ett mattsvart Tama Starclassic, med 26” bastrumma. Allt extremt rakt. Han hade dessutom ett fett Pro tools-system i ryggen.

Billy kändes lite trött, och det kanske är så lätt att vara tonårsrebell när man är 50+. Steve Stevens såg ut som en…. Well, inte så ung och manlig, dårå.

Satt och pratade en god stund med töserna i mattältet, för att sen gå bort och lyssna lite på Behemoth. Dra åt skogen, vilken käftsmäll. De lirar inte på låtsas! Snabbt och argt! Vi var övertygade att basisten är Uruk-Hai!
Trummisen spelade för övrigt på ett stort Spaun-kit.




På väg ut genom backstagegrinden stöter vi ihop med Suicidals turnéledare, som genast försöker sno min nya fina jacka! Såna finns tydligen inte i USA. Blåkläder is the shit, och jag ska maila en länk till han.


Festivaldag 3 började med sköna britterna i Cathedral. Inhyrt Ludwig, med 26:a. Mäktigt! Skönt gubbrockigt, med tunga gitarrer! 

Trummisen, som jag inte kommer ihåg vad han hette en synnerligen trevlig karl, som skulle ha platsat i Life of Brian, utseendemässigt.

När de kommit upp på scenen började tyska Unisonic rigga. Trumtekniker var trevlig, men väldigt fåordig. Han ville inte ha nån hjälp, men vad gjorde väl det? Jag insåg när jag såg setlistan att det var Michael Kiskes nya band, och att de skulle köra en av Robbans låtar, Follow Me! Coolt!
Tyvärr var det ungefär då taket på mixtornet blåste av, vilket inte var sååå bra. Avspärrningar och grymt snabb räddningsaktion. 



Nästan en timme sena kunde tyskarna komma igång, vilket tyvärr medförde att de strök tre låtar, bl.a. Follow Me. 

Trummisen Costas körde på ett Pearl Masters, Diamond Burst med svart hardware. Spelade väldigt rätt, om än något stiff för min smak.


Dags att rigga för Opeth! Deras engelska tekniker var duktiga och snabba. Martin i Opeth spelar på ett DW i vit pärlemor och Sabiancymbaler, och dra åt skogen vad den killen kan lira! 

Det ser så löjligt enkelt ut! Riktigt bra och konstigt.

Sista band ut på Rockscenen var W.A.S.P. Deras trummis Mike Dupke fick jag mailkontakt med genom Pearls Trumforum för ett par veckor sedan, och det var bra, jag kunde sätta upp vårt DW till honom ungefär som han vill ha det. Mike lirar i vanliga fall på Pearl, men gillade vårt DW. Såklart!


Hur trevlig kille som helst, verkligen soft! Dessutom var W.A.S.P. riktigt, riktigt bra! Helt oväntat, jag hade inga direkta förhoppningar, men det var nog festivalen största och bästa publik!


Sen nedriggning, och Guns ’n’ Roses! Eller, ja allt skulle av scenen, och packas i sina lådor, för vidare transport till Göteborg och lagret där.
Ljud, ljus, tross, och hela scenen skulle ner, och fort gick det.
Jag gjorde klart mitt, hittade en pilsner och en hamburgare och väntade på Guns. Precis som alla andra där…
Publiken hade dåligt tålamod med Axl och hans orkester, som var nära en timme sena! Men, de som orkade stanna var fick se ett riktigt bra band, bättre än gamla Guns med Slash och Duff. Men inte samma själ…
Trummisen heter numera Frank Farell, typ, och spelade på ett Pork Pie. Grym!
Annars var det låååångt, Axl tog ett gäng pauser in i sitt tält bredvid monitormix. Bandet får då försöka underhålla så gott de kan, genom att spela James Bond-temat och liknande. Sjukt bra, men samtidigt förbaskat tråkigt!
Jag och Jouni gick ut i publiken och lyssnade på GnR, men attans vad trött jag var. Tjejen bakom mig trodde nog jag var dyngrak då jag somnade stående…
Så fort GnR hade slutat spela kunde man komma backstage och inta sovläge i kabyss 24.

Söndag: Vakna, duscha, packa, fick skjuts till Dio, och gick och åt frukost med dem. Sen styrde vi upp hemåkning till den grad att Ubbe körde oss till Älmhult så att vi slapp tre byten med buss! Superbäst! 
Efter en hysteriskt rolig fotografering blev det pizza i Älmhult innan tåget var 20 minuter sent! WTF?! Vi hade ju bara 15 minuter på oss för ankytningståget X2000. Som tur var, och vilket stillade mitt humör ett gäng, väntade X2000 på oss.
Sen kom svågern och hämtade på centralen, och sen var det raka vägen hem till gosmys med dottern Maja! Tröttast i världen, men glad ändå!

Over and out!